FISKBESTÅND
Beskrivning av förekommande arter

Nedan följer en beskrivning av de arter som i olika källor nämns ska finnas Åsunden.

Abborre (Perca fluviatilis)

Abborren finns allmänt över hela Sverige utom i fjällen. Den är lätt att känna igen med färger i gult, grönt och rött. Den blir endast i undantagsfall större än 1 kg. Honan blir större än hannen. På sommaren finns den gärna nära stränder och vid ytan för att på vintern söka sig till djupbottnar. Som ung lever den gärna i stim för att som äldre mer övergå till att bli solitär. Dock jagar den gärna i stim. Som liten äter den plankton och smådjur för att vid 15-20 cm övergå till fisk- och kräftdiet. Leken sker under våren vid en vattentemperatur på 7-8 °C över gräs och ris. Tillväxten är avhängig födotillgången. Abborren är en av de mest ekonomiskt viktiga arterna och fångas på de flesta redskap.

Benlöja (Albumus albumus)

Benlöja, eller löja som den ofta kallas, är en liten karpfisksläkting. Löjan är blank och smäcker. Den föredrar lite näringsrikare vatten. Den lever sommartid nära vattenytan, vilket man lätt kan förstå på dess uppåtriktade mun. Löjan finns i nästan hela landet och längs kusten. Den blir sällan större än 20 cm. Oftast går den i stim där man nära ytan ibland kan se den hoppa.

Björkna (Abramis blicca)

Björknan liknar braxen, men ögat är större och färgen betydligt ljusare. Vidare har björknan röd färgteckning vid bröst och bukfenor. Ryggen är ljust grön och sidorna silvervita. Längd: 25-30 cm. Vikt: 5hg-1kg. Lever som yngel av plankton för att senare övergå till rom, yngel, växtämnen, maskar, insekter och småfisk. Den leker i juni-juli på grunda vegetationsrika stränder eller grunda gräsbevuxna bottnar. Björknan finns i södra och mellersta Sveriges insjöar och längs ostkusten ända upp mot Hudiksvall. Trivs bäst i ganska grunda, varma sjöar och långsamt rinnande vatten.

Braxen (Abramis brama)

Braxen trivs bäst i södra halvan av Sverige där den går och betar i vegetationsrika vikar. Braxen blir som vuxen kopparfärgad med hög kropp. Den kan bli större än 5 kg och är en uppskattad sportfisk och på sina håll även matfisk.

Gers (Gymnocephalus cernuss)

Denna lilla fisk är en gös- och abborrsläkting. Den är ganska taggig och slemmig och förekommer i stort sett i hela landet. Gersen lever nära botten, sommartid mer strandnära. Dess föda är diverse smådjur och fiskägg. Den blir sällan över 20cm.

Gädda (Esox lucius)

I flera sammanhang nämns gäddan som Sveriges viktigaste fisk. Den finns i hela Sverige utom i fjällen, samt runt hela vår kust. Den är en viktig och eftertraktad sportfisk men är också viktig för yrkesfisket. Gäddan kan bli stor och är känd för sin rovgirighet. De största är över 20 kg och närmare 1,5 meter. Det är endast honorna som blir så stora. Då gäddan jagar genom att lurpassa på bytet blir gäddan ofta underrepresenterad vid provfisken.

Gös (Lucioperca sandra)

Gösen förekommer sparsamt i Åsunden. Det är en abborrsläkting men mer långsträckt och storvuxen än abborren. Den blir upp till 1 m lång och kan väga upp till 15 kg. Gösen tillhör slätternas och låglandets vattensystem. Den föredrar varmt, grumligt och näringsrikt vatten i ofta större och grundare sjöar. På sommaren är den mest nattaktiv, då den har bra syn och jagar genom att överraska bytet. Som vuxen är den en glupsk rovfisk. Under goda förutsättningar växer gösen fort och kan efter fyra år ha nått en vikt på 1 kg och vara 40 cm lång. Hanen vaktar rommen efter leken på våren.
Gösen är en ekonomiskt viktig fisk då den är lättfiskad hela året och också håller en bra kvalité hela året. Den är också en mycket uppskattad sportfisk.

Hornsimpa (Cottus quadricornis)

En fisk med stort huvud och ganska stort gap. Smal, klibbig och spetsig kropp. Stora taggiga fenor och vassa gällockstaggar. Två par gula pannknölar (horn). Ryggen olivgrå till brun och undersidan ljus. Sötvatten hornsimpans ”horn” är starkt reducerade.
Längd ca 10-30 cm. Lever på kräftdjur, småfisk, rom, snäckor, musslor, maskar och insekter. Den leker i november-februari på grunda bottnar. Hornsimpan finns i Östersjön och i vissa insjöar och räknas som en istidsrelik. Förekommer i Åsunden. Trivs bäst i djupa, kalla sjöar.

Lake (Lota lota)

Den enda torskfisken som lever i sötvatten är laken. Den har en avlång tjock ållik kroppsform med en marmorerad färgteckning i grönt, gult och brunt. Under käken har den en lång skäggtöm. Storleken är upp till 10kg och 1 m. Laken förekommer över hela landet och längs Östersjökusten. Den föredrar klart och kallt vatten. Som liten återfinns den ofta strandnära eller i kalla bäckar. Den är en av de få arter som leker under midvintern i januari. Den äter gärna andra fiskar och kräftor, ibland fiskrom. Födointaget, och aktiviteten i övrigt, är störst under den kalla årstiden. Laken är lokalt en mycket uppskattad matfisk och även sportfisk.

Mört (Leuciscus rutilus)

Mörten är en av Sveriges vanligaste fiskar och finns i de flesta vatten. Den känns igen på sina rödaktiga ögon och fenbaser och silverglänsande kropp. En normal storlek är 20 cm, men den kan bli det dubbla. Mörten är en av de mest försurningskänsliga fiskarna. Den återfinns i de flesta miljöer utom högst upp i fjällen. Mörten rör sig ofta i stim. Dess föda utgörs av insektslarver och växtdelar. Vid leken får båda könen en starkt knottrig kropp. Som många
andra fiskar söker de sig gärna mot strömmande vatten vid leken. Mörten är en viktig fisk som föda åt rovfisk. Förr hade den också ett värde som matfisk.

Nissöga (Cobitis taenia)

Fisk tillhörande grönlingfamiljen. Den liknar grönlingen, men har annan färgteckning, bl a dubbla rader av svarta fläckar längs sidorna, samt kortare skäggtömmar. Nissögat är numera klassad som sällsynt i Europa som helhet och är skyddad i några länder. Här i landet finns arten belagd från ett antal syd- och mellansvenska sjöar och strömvatten, huvudsakligen genom undersökningar under 1800-talet. Dess svenska utbredning torde i dag vara begränsad till ett fåtal lokaler i anslutning till tätbefolkade områden. Det finns åtskilligt som tyder på att nissögat på många håll slagits ut genom föroreningar, försurning och vattenregleringar. Det svenska nissögats ekologi är ännu föga studerad.
Nissögat lever huvudsakligen på mjukbottnar och där nedgrävd i bottensubstratet. Födan består bl a av små kräftdjur och insektslarver.
Nissögat har tarmandning och kan därmed utnyttja det atmosfäriska syret. Den tycks också klara lägre syrehalter i vattnet än grönlingen. Dess maximala storlek torde ligga kring 14 cm.
4 st nissögon fångades vid provfiske i mellersta Åsunden 1999.

Nors (Osmerus eperlanus)

Norsen är en liten laxsläkting med fettfena och en lång, slank kropp med silverglänsande och nästan genomskinliga sidor. Den är oftast mycket liten, sällan över 15 cm, och luktar stark gurka. Munnen är påfallande stor med långa, vassa tänder. Den är en ishavsrelik. Norsen, eller slom som den kallas i västra Sverige, uppehåller sig i stim ute i de fria vattenmassorna. Födan är mestadels plankton. Den är en viktig föda för större rovfisk såsom öring och röding, men kan samtidigt konkurrera med rödingungar om planktonfödan.

Sarv (Leuciscus erytrophthalmus)

Sarven liknar mörten men ögat är mer åt gult, fenorna eldröda och på äldre individer blir kroppen nästan guldfärgad. Kroppen är också högre och med ryggfenan placerad längre bak. Den blir sällan så stor som 1 kg. Den håller till i näringsrika och varma vatten i södra halvan av Sverige. På sommaren fångas den mycket ytligt. Födan är smådjur och växtdelar.

Siklöja (Conegonus albula)

Siklöjan liknar siken men är betydligt mindre och har en uppåtriktad mun. Den blir sällan över 30 cm lång. Den uppträder ofta i stim. Födan består mest av djurplankton. Från siklöjan utvinns på sina håll löjrom till stora värden. Fisken är även i sig en utomordentlig matfisk.

Sutare (Tinca vulgaris)

Även sutaren är en karpfisksläkting, trots att den oftast är mycket mörk åt det bruna eller olivgröna hållet och har små djupt liggande fjäll. Den har en liten skäggtöm vid varje mungipa och små, röda ögon. De flesta sutare man ser väger mellan 1 och 3 kg. Det är en mycket robust och tålig fisk. Den är vanligast i sydöstra delen av Sverige och återfinns då i näringsrika, varmare vatten. Sutaren livnär sig på ryggradslösa djur som den rotar fram på mjuka bottnar. Som matfisk är den mycket godare än vad de flesta tror.

Ål (Anguilla anguilla)

En av våra viktigaste fiskar för yrkesfisket i sötvatten är ålen. Den planteras då och då ut i Åsunden. Den kan inte föröka sig i sötvatten. Ål finns över hela Sverige och längs kusterna. I sötvatten förekommer bara honor. Den är mest aktiv på natten. Födan utgörs av det mesta den kan finna av animaliskt ursprung.

Öring

Öringen uppträder i flera olika former inom arten. Man pratar om havsöring, insjööring och bäcköring. Alla leker i strömmande vatten men därefter söker sig vissa ut på öppet vatten under det att andra förblir i strömmande vatten hela livet. Typiskt för öring är att den varierar i form, färg och storlek. Normalt är den mörk och fläckig som liten och blankare som vuxen. Vid leken blir de dock mörkare. Den förekommer i hela Sverige i sjöar och rinnande vatten där vattnet är klart och kallt. Den är vanligare i norra Sverige än i slättbygder där oftast fallhöjd saknas och vattnet är för näringsrikt. Laxöringens uppvandring i Stångån blev helt stängd sedan kraftverken byggdes. Arbete pågår för att försöka rädda och förbättra öringstammen i Åsunden.